Bokrecension; Begravningar är farliga. c:

Begravningar är farliga (org. After the funeral)

Agatha Christie

”Men visst blev han väll mördad?”

Boken tar sin fart efter en begravning. Begravningen av Richard Abernethie, en gammal herre som blivit rik på Corals liktornsplåster. På begravningen befinner sig både barnbarn och brorsbarn till den avlidne, bland dem Cora. Det är hon som efter begravningen, middag och uppläsning av testamente lägger huvudet på sned och yttrar de där orden. Cora har ända sen barnsben varit lite egen av sig men har en vana att ibland dyka rätt på sanningen. Orden fastnar hos en gammal familje-vän och när sen den ena underliga händelsen efter den andra dyker upp bestämmer han sig för att kontakta en gammal vän..

I boken får vi följa den lilla belgaren med sin mustasch och ytterst skarpa hjärna, monsieur Hercule Poirot. Men han står inför ett knepigt fall med en hel släkt att jobba med där det inte är ont om motiv. Boken utspelar sig i södra Storbritannien.

Boken utkom 1953 och språket är lite gammaldags, men kanske inte så mycket som det kunde ha varit.

”… Efter den utsökta kycklingsoppan och rikligt med kallt uppskuret kött, beledsagat av en förträfflig Chablis, lättade begravningsstämmningen. Ingen av släkten hade egentligen känt någon djupare sorg över Richard Abernethies död, eftersom ingen av dem hade stått honom nära. Deras uppförande hade varit fullt passande och dämpat (med undantag av den ohämmade Cora som alldeles uppenbart hade mycket trevligt) men nu tyckte de att de hade gjort sin plikt och kunde börja samtal i normal ton. …”

Okej, jag menar, ingen säger ”beledsagat” längre. Tror inte att jag någonsin hört ordet förrän jag läste boken. Och orden ”förträffligt” och ”rikligt” är ju det inte så vanligt att man använder idag, eller? Men, ja, alla är väldigt artiga hela tiden, alla vet sin plats och vet hur dom kan och inte kan säga till den och den personen. Och språket känns liksom… gammalt. Svårt att sätta fingret på vad exakt det är som skapar den känslan.

Man märker att det utspelar sig en bit tillbaka i tiden på typ; inredning, teknik, folks sätt att se på brott och annat, hur man levde över huvud taget – att de rika har tjänstefolk osv.

Personligen tycker jag att allting är väldigt väl beskrivet. Det är sjukt irriterad när det inte finns tillräckligt bra miljö- och personbeskrivningar. Kanske har man oftast en bild i huvudet när man skriver? Det är viktigt att man skriver ner det också, för läsaren vet ju inte hur författaren tänkt när den skrev boken. I alla fall så ser man aldrig skuggan av något sånt här.

Persongalleriet är väldigt intressant och underhållande. Till exempel Timothy, Richards enda bror i livet, som knappt gör någonting och jämt beklagar sig över sin egen hälsa, men som det egentligen inte verkar vara något större fel på. Susan, en intelligent, skarp kvinna som vet vad hon vill ha, men som gift sig med en intetsägande man, till allas förfäran. Cora, den fjolliga, barnsliga lilla konstnären som alltid har varit lite speciell. Det finns 5-10 stycken till i släkten, men jag ska väll inte gå igenom alla. Som sagt gillar jag persongalleriet skarpt, det är ju faktiskt personerna som gör den här berättelsen riktigt underhållande. Jag menar, ta en hop helt och hållet intetsägande personer och försök använda dem till att skapa en intressant historia. Det går ju inte. Karaktärerna är enligt mej en av de två absolut viktigaste delarna till en riktigt bra bok (karaktärerna och handlingen).

Gift används ofta i Agathas böcker, och den här är inget undantag. Hon kunde mycket som sådant eftersom hon har jobbat på sjukhus under flera perioder.

Begravningar är farliga är väldigt bra, rekommenderas. Särskilt det mycket överraskande slutet lyfter boken. Tack för mej. c: